Det finns en häst som har lagt grunden till all min ridning, jag hade honom på foder i 2 år ungefär. När jag fick honom kunde jag inte ens rida lätt, men han var en gammal erfaren herre. Quito var en rikig pärla som kunde det mesta, men han gjorde inte mer än man bad honom. Tilsammans tränade vi både hoppning och dressyr för olika träningar, starade även klubbtävlingar i hoppning och dressyr.

Quito var en Svenskridponny, korsning mellan arab och newforest. Han var en d-ponny som mätte 143,5 cm i manken.Han var född i juni 1984 och tyvärr så fick han somna in i agusti 2010 efter ett år som riktig pensionär. Under hans sista år hade inte jag honom på foder, utan ägaren hade honom men jag fick hålla på så mycket som jag ville med honom. Det bästa han visste var att skritta till sjön och bada:)

Quito lärde mig mycket om hästar, men även hur personliga de kunde bli, han blev min bästa vän. När jag hade Quito mådde jag väldigt psykiskt dåligt men han fanns alltid där, jag bodde nästan i stallet hos honom och min tränare.
 Denna ponny kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, och jag vet att han springer på de gröna ängarna som en riktig hingst;) men han har nog ett öga på mig med så att jag sköter mig!

Simply the best, better than all the rest!

 
PS: jag har världens finaste minne efter Quito, men jag säger inte vad det är just nu, ni kan gissa om ni vill:)